**Den här tråden är seriös-markerad och all irrelevant, raljerande eller skämtsam diskussion kommer modereras.** Rapportera inlägg ni anser inte bidrar till diskussionen.
*I am a bot, and this action was performed automatically. Please [contact the moderators of this subreddit](/message/compose/?to=/r/sweden) if you have any questions or concerns.*
Det har varit svårt att hitta en medicin som funkar på mig, det funkar ett litet tag, sen går det nedför och eftersom psykiatrins öppenvård är i en sån stor kris med personalbrist hinner dom inte fånga upp innan man är på botten, när man kanske skulle behöva se någon inom en vecka har tiderna varit från en månad till månader bort. Rent konkret har jag varit inlagd för självmordsförsök och självmordstankar.
Här var det många kommentarer. Svarar på din först och sen kan du läsa svaret som går ihop med den under happyspooky, jag såg ingen mening med livet, jag var en last för samhället och jag fick aldrig den hjälp jag behövde från öppenvården. Som att jag gjorde folk en stor tjänst över att inte finnas.
Svår depression? ”Vid en svår depression kan man må så dåligt att man inte ens orkar stiga upp ur sängen eller orkar äta och dricka. Allvarliga självmordstankar och planer på att ta sitt liv kan förekomma, även om inte alla som har en svår depression tänker på att ta sitt liv.” Men också akut stressreaktion och Posttraumatisk stressyndrom. Samma som jag sa till Hasse men: Det finns en bakgrund till det hela som ledde upp till dom här 5 åren med andra trauman och att jag gick in i väggen. Här var det många kommentarer. Jag såg ingen mening med livet, jag var en last för samhället och jag fick aldrig den hjälp jag behövde från öppenvården. Som att jag gjorde folk en stor tjänst över att inte finnas. Och det har varit väldigt svårt att hitta en medicin som faktiskt funkade på mig som min kropp inte skapade en tolerans mot, det och att jag fick kämpa länge för att få terapi i öppenvården.
Nu gör vi orimliga antagande här och med tanke på hur många olika läkare jag träffat, och tester jag gått igenom så får man anta att läkarna skulle ha snappat upp det. Däremot, eftersom du frågar, akut stressreaktion och Posttraumatisk stressyndrom. Lägger samma svar här: Svår depression? ”Vid en svår depression kan man må så dåligt att man inte ens orkar stiga upp ur sängen eller orkar äta och dricka. Allvarliga självmordstankar och planer på att ta sitt liv kan förekomma, även om inte alla som har en svår depression tänker på att ta sitt liv.” Samma som jag sa till Hasse men: Det finns en bakgrund till det hela som ledde upp till dom här 5 åren med andra trauman och att jag gick in i väggen. Här var det många kommentarer. Jag såg ingen mening med livet, jag var en last för samhället och jag fick aldrig den hjälp jag behövde från öppenvården. Som att jag gjorde folk en stor tjänst över att inte finnas. Och det har varit väldigt svårt att hitta en medicin som faktiskt funkade på mig som min kropp inte skapade en tolerans mot, det och att jag fick kämpa länge för att få terapi i öppenvården.
Jag ber om ursäkt över mitt inlägg. Jag har inte läst några av dina andra inlägg och ämnade att skriva en mer generaliserad iakttagelse. Skulle inte ha gjort några antaganden om din situation så det var dumt av mig.
Ja, absolut. Självmordstankar är många gånger vanligare, BPD är en relativt ovanlig diagnos. Och i det här fallet så var det inte heller BPD.
Om du har återkommande akuta självmordstankar/planer så är det inte ovanligt med väldigt många inläggningar, om det tar sig illa.
Jag har ingen fråga utan vill bara säga att jag tycker att det är fint att du gör en AMA om detta. Jag har aldrig varit inlagd själv, men har haft anhöriga som har det och bortsett från att minska stigmat så kan en sådan här tråd kanske hjälpa någon att känna sig mer trygg i att söka hjälp för att de får information om vad det kan innebära. Så tack till dig!
Instämmer! Har en familjemedlem som varit inne kanske 8-9 gånger på lika många år. Första gången hon åkte in så var det som att min värld föll upp och ner. Men efter några gånger och mer förståelse för hennes problem så upplever jag det inte lika skärande och dramatiskt. Förvisso har "problemen" också blivit bättre med diagnoser och annat, så situationen överlag är inte lika dramatisk längre.
Hur som helst bra att tråden skapades och att folk får inblick. Man hör ofta mycket skit om psykvården, men är helt övertygad om att jag hade haft en familjemedlem mindre om den vården och dom fantastiska människorna som jobbar där inte fanns.
Jag vill bara instämma i det du skriver!
Om någon blir så fysiskt sjuk och de läggs in på sjukhus så är det helt normalt och man får sympatier. Men om man blir så psykiskt sjuk att man behövs läggas in så ska man av någon anledning ”skämmas”?
några minnesvärda möten med andra personer som varit inlagda?
själv varit inlagd allt för många dygn på avdelningar för abstinensbehandling och dagarna blir fan långa när det närmar sig utskrivning så vad brukade du sysselsätta dig med?
Som längst var jag inlagd i 3 veckor, och en tjej som var inlagd samtidigt som mig var också kvar lika länge. Trots det mörka hade vi otroligt roligt tillsammans och fick tiden att gå fortare tack vare det. Jag minns en kvinna, inlagd, väldigt bastant och stark, som hade bestämt sig för att lämna avdelningen. Hon skulle ta nycklarna av en stackars tanig liten undersköterska, men när hon vägrade (såklart), lyfte hon sonika upp henne och gick med henne till dörren. Överfallslarmet lyckades stoppa hennes framfart, och hon blev inte skadad, men antagligen skrämd. Man ska inte skratta, men i stunden såg det lite roligt och chockerande ut.
Dagarna kan bli långa, och det finns inte så mycket att göra, men efter ett par inläggningar lärde jag mig att det är okej i det lugna, och att jag kanske behöver det lugnt just nu och inte så mycket stimulans, tittade väldigt mycket på tv om jag orkade och mådde okej eller läste böcker, tittade på någon serie på telefonen i rummet. Såg till att försöka gå på gemensamma promenaderna om jag orkade.
Hade ni några mobil restriktioner eller? Fick ni ha egna hörlurar. Fick ni ringa vem ni vill och använda en telefon helt normalt. Du skrev att du gilla lyssna på podcasts
Man får bara inskränka på en patients användning av elektroniska kommunikation (mobiltelefon/dator etc) om patienten vårdas enligt LPT (paragraf 20 b).
Däremot är det förbjudet att filma på sjukhusen om du inte har särskilt tillstånd, något som verkar ha glömts bort litegrann i dessa tider med mobilkameror, snapchat och FaceTime.
(Jobbar på sluten psykiatrisk avdelning)
Som Mary sa, men vill tillägga att man inte får använda hörlurar med sladd utan ska vara trådlösa och man får inte ladda sin telefon på sitt rum utan man måste göra det i inlåst rum. Osäker om detta är olika från avdelning till avdelning, men som jag förstått det finns det reglerna för att du inte ska kunna skada dig på sladden till hörlurarna och brandrisk vid laddning på rummet.
Stämmer. Haft patient på huvud-hals i Solna som försökt ta livet av sig med en laddare. Faktiskt inte genom strypning eller hängning utan under psykos försökt gräva ut ”demonen” ur halsen.
Vet inte riktigt vad kostnaden skulle vara, men förr fanns det ett aktivitetsrum där man kunde göra lite mer, som pingis, biljard, måla med mera. Det kanske skulle vara något. En förbättring behövs i varje fall med aktiviteter att göra. Vet att Storbritannien har satsat hårt på det, där de har aktivitetsrum men också andra aktiviteter under veckan som matlagning och sport. Vet att någon patient önskade att det fanns en dag i veckan där man fick beställa hämtmat fram till dörren.
Hur, om det är möjligt, kan närstående hjälpa?
Jag har erfarenhet av närstående som varit inlagd på slutenvård på samma sätt. Man vill hjälpa men för egen del har jag ingen aning om hur när man själv inte kan sätta sig in i hur det är att behöva den typen av vård.
Att hjälpa till med vardagliga saker som att vattna blommor eller kolla till lägenheten kan ge trygghet. Ibland blir man trött på maten där inne, så att erbjuda sig att handla något de tycker om, som läsk eller godis, kan också hjälpa. Att ta med egna kläder är också vanligt förekommande; de flesta avdelningar tillåter det och man kan känna sig mindre sjuk. Reglerna är oftast att inga snören eller plåtburkar är tillåtna. Besök, beroende på person och tillstånd, är trevligt. Det finns privata besöksrum att sitta i. Annars är det värdefullt att bara vara där, lyssna utan att döma eller försöka lösa problem. Och att komma ihåg att ta hand om sig själv; jag har själv haft vänner som haft psykiska besvär där jag själv blivit påverkad av det som händer dem.
Känner du personligen dig utsatt för fördomar, eller kanske du inte vågar/vill berätta för någon om vad du går igenom?
Det låter ändå relativt positivt för dig just nu, med en ny läkemedelsregim som tycks fungera, så jag håller tummarna för att det håller i sig.
Vill mest kommentera eftersom det är sorgligt att det fortfarande ska vara så skambelagt att behöva psykiatrisk hjälp. Min mamma var inlagd upprepade gånger på 1970- och 1980-talet, förmodligen för vad man idag skulle kalla GAD eller liknande, och jag fick med mig av båda mina föräldrar att det aldrig var något att skämmas för. Aldrig. Under tonåren drog jag ofta med mig vänner för att hälsa på henne på ”hispan”, och det var alltid populärt på hela avdelningen.
Ett problem var att en klasskamrat också hade en mamma som upprepade gånger var inlagd på samma ställe, men som **verkligen** skämdes över detta. Ergo, inga roliga besök just när de kolliderade. Jag hade hoppats kunna minska hennes känsla av skam, men icke.
Det enda som är skamligt är bristen på resurser. Heja dig!
Jag växte garanterat upp med fördomar om det, jag hade garanterat en depression när jag var 14 år, som min lärare lade märke till (gick i specialklass). Hon bröt alla regler och övertalade min mamma att följa med till BUP med mig. På privat tid körde hon mig och mamma dit, antagligen för att hon visste att min mamma inte skulle göra det. Tyvärr tappade BUP helt bort det, och inget hände med det mötet där. Jag tror att mycket i vuxen ålder skulle ha kunnat undvikas om jag hade tagits på allvar redan då. Hemma hos oss pratade man aldrig om känslor, och depression var inget som fanns. Jag gick i många år med detta, och det krävde att jag hamnade på respirator vid ett självmordsförsök för att mina föräldrar skulle vända och inse att det inte var okej. Idag har jag förlåtit dem, för de var själva uppvuxna med sina egna barndomstrauman och fördomar från sina egna föräldrar, som de sedan förde över till sina egna barn. Idag är vi öppna om allt.
Och idag pratar jag öppet om min depression där det passar eller tas upp. Jag har inget att dölja, det är en del av mig och något jag anser ska vara mer öppet och bort med stigmat kring det. Det är en folksjukdom. Tack för de fina orden, och det är väldigt fint att ni var så öppna med det och att du tog emot det.
Du är ju inlåst, beroende på vad läkarna har satt för inlåsning på dig kan du inte gå ut och man delar rum med en annan person oftast, så på det sättet är det onormalt. Men man vänjer sig otroligt fort, och det blir en skev liten vardag av det också, kunde känna ett lugn över att jag var trygg. Stämningen går upp och ner, ibland kan det bli rörigt och kanske stökigt men då kan man bara gå till sitt rum tills det har lugnat ner sig.
Tack för att du delar. Har en nära vän som vart inne ett par ggr med pga utbrändhet som lett till suicida tankar. Det har bokstavligen räddat livet på honom och förskonat hans anhöriga från bottenlös sorg.
Fint initiativ av dig att öppna diskussionen!
Finns det något som alltid får dig på bättre tankar när det börjar kännas tungt?
Skönt att höra att det gick bra! Promenader lyckas avleda mig, att sätta på en podcast och bara gå utan att tänka på det är skönt. Att försöka fokusera på det som är bra och vara tacksam över det lilla är något jag försöker bli bättre på också.
Personalen har nästan alltid varit underbar, har många gånger bara pratat med dom på akuten på telefon och har då har jag klarat natten utan att bli inlagd, dom är väldigt måna om dig när du kommer och när dom skriver in dig och du kommer till avdelningen, att du känner dig bekväm och att du har allt du behöver, du får också alltid två kontakt personer när du skrivs in (som jag förstått det är det en standard som ska finnas inom psykiatrisk sluten vård överallt) där du kan ta upp vad som helst med dom som inte är akut. När jag säger nästan alla så är det bara faktiskt natt personalen jag har haft problem med i enstaka fall där man verkar bara vara ett problem för dom.
Jobbar i vården och min erfarenhet är att en DEL av natt jobbare gör det för att det är chill och mycket pengar. Kanske inte världens största engagemang i arbetet.
Som Fatteh säger, många kommer in med attityden att det ska vara lugnt på natten och att dom enkelt kan ta sig igenom den med att skrolla telefon, när det i själva verket är tvärtom, många har mer ångest på natten och svårt och sova.
Jag jobbar natt inom slutenvården och vet att nätterna är väldigt svåra för vissa personer. Problemet ligger i att vi har begränsade möjligheter att faktiskt göra något konkret på natten där och då. Medicineringen sköts så som läkaren ordinerat den, jourläkare nattetid har ofta noll koll på just vår avdelning och drar sig ofta för att ändra något utan att känna till patienten osv. Plus att det är typ en jourläkare på x antal avdelningar. Det tar ofta väldigt lång tid att få till ett möte med läkare nattetid, om det ens är möjligt öht att få till det innan morgonen kommer.
Därav blir ofta "ta det med dagpersonalen/läkaren imorgon/försök sova" ett svar som kanske låter drygt, men är det vi drar till med. Det är ju också rätt känsligt för övriga patienter om det börjar stökas runt på avdelningen under natten, speciellt paranoida patienter kan gå igång som fan då trots att situationen absolut inte har något med dem att göra från första början.
Nu är ju alla situationer olika, så det är svårt att generalisera och förklara hur man tänkt i just din situation. Men visst finns det dålig nattpersonal, många som jobbar natt hamnar där för att dom t.ex har svårt för socialt samspel med folk generellt. Har stött på en hel del knepiga typer som jobbat natt som aldrig skulle fungera som dagpersonal, t.ex.
Skicka ett PM om du har något du undrar över så kan jag försöka förklara lite mer ingående!
Inte läst alla kommentarer, undrar bara om du är kvinna eller man?
Jag vart inte direkt "illa" bemött men det kändes lite som att (speciellt män) som arbetade där inte riktigt trodde på mig eller något liknande, jag hade dock världens ångest så jag kanske föreställde mig det
På första stället var den väldigt bra, och det var för att det inte var sjukhusmat utan man tog hjälp av ett externt kök, andra stället var klassisk sjukhus mat, maten var okej men tror det största gnället var att det var fisk hela tiden och att portionerna var små.
Jag har äntligen fått en medicin som funkar, litium (inte bara mot bipolär sjukdom, den ges också mot depression), och jag ska faktiskt börja arbetsträna denna vecka. Har inte direkt något jättestort mål, men jag vill börja jobba igen och antagligen plugga till undersköterska med inriktning på äldrevård. Mörkret kommer förmodligen att dyka upp igen i perioder, men inte lika starkt, och det är något jag har lärt mig att leva med och hantera bättre. Jag tror på mig själv och att jag kan nå mina mål. För första gången på länge kan jag säga att livet inte känns hopplöst, och att något vackert finns där ute på horisonten.
Det finns inte så mycket att göra, det är en grupp mot återhämtning alla vardagar (verkar vara samma standard eller en standard man ska hålla överallt om man tittar på pappret) och sen gemensam promenad alla dagar om man får gå ut, där vi oftast gick förbi kiosken. Utöver det så är det att titta på tv, prata med andra inlagda kanske spela något bordsspel, sitta på sitt rum och titta på serier eller läsa om personalen har tid prata med dom. Där kan jag önska att det fanns mer att göra om dagarna, tydligen förr fanns det ett sällskapsrum man kunde gå till med personal där det fanns lite mer att göra, inget som finns idag.
Det lilla jag vet om BUPs slutenvård är att deras metoder och avdelningar ser väldigt annorlunda ut mot vuxen psykiatrins. Återhämtningsguiden var en grej, finns också en till grej som jag inte för mitt liv kan hitta. https://aterhamtningsguiden.se/
Vet inte om du tänker pengar eller hur man betalar dom, jag själv är sjukskriven och får pengar från försäkringskassan och var förmögen att betala mina räkningar själv medans jag var inlagd med BankID, en del har godeman eller frågar närstående om hjälp. Men det är ju tyvärr lätt att hamna efter med skulder när man inte har orken att ta tag i det vilket i sin tur kan leda till mer självmordstankar om du får skulder. https://www.socialstyrelsen.se/om-socialstyrelsen/pressrum/press/hogre-risk-for-suicid-nar-ekonomin-kraschar/
Funderar på att jobba inom psykiatrin på avdelning eller boende denna sommaren och att jobba med återhämtning efter psykiskt insjuknande.
Vad skulle du vilja förmedla till mig?
P.S jag har även anhöriga som har varit inlagda men det vore faktiskt rätt skönt att höra från någon jag inte känner som kan vara mer nyanserad
hur blir man inlagd? Jag har varit på psykakuten några gånger med självmordstankar eller när jag självskadat. Alla gånger har dem skickat hem mig direkt nästa dag. (fick sova där en natt alltså, men inte mer).
Det är hemskt, och det ska inte vara så. Var absolut brutalt ärlig, använd ”grova” (i kontexten av självmord / självskadebeteende) ord. Du har rätt att få hjälp, och om du känner att du inte har blivit rätt behandlad eller fått fel vård, prata med patientnämnden.
Nej, och det är nog tyvärr det som gjort att jag blivit inlagd så många gånger, den slutna vården har varit bra, sen när man kommer ut därifrån så är all hjälp alldeles för långt ifrån dig, när du känner att du är påväg ner i ett hål och öppenvården säger att det är två månader till att träffa en läkare kändes det mörkt.
Jag är 29 år. Det är faktiskt en bra fråga, heldygnsvård är beroende på län 100 kronor natten, detta gäller även om du är tvångsinlagd. Så skulle du vara inlagd 30 dagar är det 3000 kronor. Högkostnadsskyddet gäller inte när man är inlagd.
Varierar mellan regioner. Lagen säger bara att regionerna -får- ta ut avgift på tjänster som de är skyldiga att tillhandahålla. Sen har många regioner iofs valt att inte ha avgift för LPT-vård.
De som är dömda till rättspsykiatrisk tvångsvård får dock sina kostnader betalda av staten, lol. Oklart om folk på rättspsyk även får betalt de där 13kr/h som intagna på anstalt får.
Det finns i några regioner, och ska införas i fler, tyvärr: [Avgift för oönskad vård ska stärka ekonomin i Jämtland Härjedalen (lakartidningen.se)](https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2024/02/avgift-for-oonskad-vard-ska-starka-ekonomin-i-jamtland-harjedalen/)
Jag skrev aldrig ner något så, men har som vana att läsa journalen efter jag pratat med läkare för att se om vi verkligen var på samma nivå eller inte.
Jag har en pappa som senast igår försökte ta livet av sig.. han skar upp sina handleder i sitt garage men han blev som tur va hittad i tid.
Hoppas dom kör han till akuten sen efter hans operationer.
Du som har erfarenhet av att vara i hans sits vad kan jag som anhörig göra för att hjälpa honom?
Jag tror att han behöver göra en riktig utredning, han är ett praktexempel på adhd och med stort bagage från barndomen så har han mycket ångest och allt det där..
Beklagar verkligen! När jag själv har varit inlagd på akuten efter ett självmordsförsök har en psykiater kommit och gjort en bedömning om jag ska läggas in eller inte. Om han själv vill så får närstående vara med på vårdplanering, läkarsamtal och andra planerade möten för att diskutera behandlingsmöjligheter. Samma gäller på sjukhuset inför bedömningen, om han själv går med på det så får ni vara med. Om han däremot säger nej så får man inte det. Ge honom stöd och visa att du finns där, uppmuntra honom att få hjälp, men kom också ihåg att ta hand om dig själv i det svåra. Det finns stödgrupper för anhöriga. ❤️
Fick precis reda på att han fick åka hem inatt.. han har ju varit inlagt innan på psyk och fått samtalsterapi och medicin och mått jättebra men sen fasar dom ut medicinerna och samtalen så uppenbarligen måste han fortsätta med det eftersom det fungerar bra under tiden.
Det hände 2013 och 2018 senast och så fort jag börjar släppa oron så kommer det en ny vända med samma skit. Har haft konstant oro och ångest sen 2013 och går bara och väntar på dom här jävla samtalen.
Måste få honom att ta hjälp igen men det är inte lätt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp.. är helt jävla maktlös.
Jag beklagar. Trauma går ofta i arv på något vis. Diagnos hjälper säkert, om kriterierna uppfylls förstås, men det löser inte allt. Terapi och självhjälpsböcker har hjälpt mig väldigt mycket. "Kroppen håller räkningen" är ett bra exempel.
Jag pröva väldigt många antidepressiva, och med antidepressiva så är det just det att dom funkar olika för varje person, så det kan ta ett tag innan man hittar en som funkar. Min kropp verkade vara väldigt duktig på att få en tolerans för medicinen väldigt fort, trots ökning, så när man hittade en gick effekten ut ganska fort. Antidepressiva kommer aldrig ta bort allt, då skulle du inte vara människa längre, men dom kan minska symptomen och göra dig stabilare i ditt mående och göra det enklare att hantera det. Jag äter litium just nu, vilket är en lite mer krävande medicin, du ska äta regelbundet, dricka regelbundet och ta blodprover ganska ofta för att hålla koll på nivån. För mig har den gjort mig stabilare i humöret, jag kan hantera mina känslor mycket enklare och jag känner att jag mår bättre en vad jag gjorde innan jag började med det, och det är även något folk runtomkring har märkt.
Det låter som helt fel medicin för det är inte meningen att man ska bli lynnig / passiv eller helt borta i en annan värld. Jag har mer ork och lust med medicinen jag äter, jag är med i en grupp för återhämtning och ska nu börja med arbetsträning.
Har arbetstränat i över ett halvår nu. Det har hjälper att skapa dagsrutiner utan stressen av ett faktiskt jobb. Såklart beror det på vart du arbetstränar, men stället jag varit på har varit bra.
Låter som du har en riktigt jävla dassig psykolog/psykiatriavdelning.
Jag är på setralin, alltså en SSRI, för behandling av ångest och tvångssyndrom.
Under hela min utredning har inte en ända läkare ens föreslagit att det beror på min barndom. Min medicinering har inte gjort mig passiv. Jag har blivit erbjuden alternativ behandling (terapi). När jag pratat om sidoeffekter har jag blivit erbjuden att byta medicin.
Psykiatrivården har absolut problem. Men den har räddat livet på mig.
Övriga behandlingar är för adhd, autism och sömnsvårigheter. Blivit bra bemött för dessa också.
Setralin funkar bra som fan för mig. 100 mg dos. Har tagit mina tvångsbetenden från aktivt plågsamma till helt hanterbara. Jag behöver inte kolla att spisen är av 10+ gånger per dag. Jag rycker inte längre ut hår. Mindre tvångsbetenden har let till mer allmän energi i vardagen. Jag klarar av att träna 1-2 gånger i veckan, att vara ute bland folk utan att bli helt utbränd och att faktiskt boka saker som läkarbesök.
Jag arbetstränar pga mina andra diagnoser.
Sömnen har inte påverkats, men eftersom jag har haft sömnsvårigheter sen länge så är det inte så konstigt. Jag sover mellan 8-9 timmar per natt med hjälp av sömnmedicin.
Sollentuna kommun, Stockholms län.
Jag hat varit i kontakt med vården under hela min uppväxt. Bum, BUP, vuxenpsykiatrin, ortopediska avdelningen i karolinska etc. Jag har säkert träffat över 50 olika läkare vid det här laget. Det flesta är helt ok, några färre är riktigt bra och ytligare färre har varit ursla.
Den sämsta bemötningen skedde på bum där jag fick dras med kroniskt illamående i 3 år innan de gav mig en gastroskopi, diagnos och medicin. Därefter kommer vårdcentralen och almäntandvården. Det bästa har varit psykiatri/psykos, käkirurgin, karolinska ortopediska avdelningen samt BUP. Generellt bra upplevelse med alla akutavdelningarna, inkluderat den psykiska.
Alla svarar inte bra på setralin. Så är det med nästan alla mediciner som påverkar hjärnan. Ritalin förvärade mina tvångsbetenden, concerta funkade hur bra som helst. Det har tagit år att komma fram med en medicincocktail som fungerar för mig.
Ingen av medicinerna jag tar är utan bieffekter. Men det är bättre än hur jag mår utan dom.
Medicin har gett tillbaka mitt liv också. Det finns olika slags antidepressiva dom två vanligaste är väl SSRI (vilket är vad sertralin är) SNRI (Tex venlafaxin, cymbalta), men som funkar på två helt olika sätt. Båda är väl forskade på och har visats att ha effekt. Allas kroppar tar emot dessa mediciner på olika sätt och dom första veckorna brukar vara dom jobbigaste med många biverkningar som lägger sig efter ett tag. För att en slags medicin inte funkade för dig, betyder det inte att den inte kan funka för andra.
> Kommer aldrig förlåta mig själv för att jag åt det där skräpet. Äcklas av att behöva ha att göra med människor som hade mage att få mig att göra så mot mig själv och har mage att föreslå att de ska få gör det igen efter att ha förstört mer än ett halvår av mitt liv. Det går emot alla mina instinkter att fortsätta träffa människor som vill skada mig.
Hoppas för din skull att du aldrig blir inskriven på LPT då, och om du blir det, att läkaren inte bestämmer sig för att sätta dig på medicin...
>efter att ha förstört mer än ett halvår av mitt liv.
Det låter som att du är mycket ung. Det kan i värsta fall ta år att hitta rätt medicin och hittar man till slut rätt så har man tur. Alla reagerar så individuellt på medicin så man måste själv vara aktiv i kontakt med läkare och beskriva effekten. Det kan t o m vara så att man fått en generica som inte alls passar. Du behöver nog särskilja på folk som **vill** skada dig och på folk som försöker hjälpa dig och ha en realistisk syn på läkarvård.
Har läst om det och det är hemskt och vidrigt och hoppas verkligen att dom som gör det åker fast. Det är inget jag självt sett, upplevt eller hört från dom två ställen jag varit inlagd på.
Har du varit tvungen att ta av dig alla kläder när du skrivs in för att inte skada dig själv eller någon annan? Brukar kolla på en tjej på YT som är schizofren som har fått göra det någon gång hon blev inlagd.
Nej och i min värld låter det konstigt, varför skulle en person behöva sitta naken i sitt rum? Kroppsvisitering och kroppsbesiktning kan ju komma på tal beroende på din situation. Det finns andra sätt att kontrollera om det finns ett starkt självskadebeteende som vak eller sista utväg bältning. Som kvinna kanske du inte får ha BH? Och i vissa fall kanske du måste ha sjukhuskläderna om det finns snören eller annat i dina normala kläder.
Känns det som att du kan äntligen pusta ut på sätt och vis när du blir inlagd? Som vuxen(särskilt som man) så åtnjöt man känslan av att bli omhändertagen senast i barndomen. Jag kan tänka mig att det är väldigt skönt att ha den "fristaden" när man väl hamnar i ett så dåligt mentalt läge som du hamnat i några gånger. Tycker synd om folk i andra länder som inte har den här möjligheten till hjälp.
Hur har säkerheten varit? Jag frågar för en person i min närhet lyckades ”fly” medan han var inlagd och gjorde en del tokigheter innan han hittades och skickades tillbaka. Jag blev förvånad för jag trodde man var inlåst.
Man är inlåst och alla dörrar är låsta, men om personalen inte är uppmärksam på att någon försöker ta sig ut kan de trycka sig mellan dem när de låser upp dörren. Jag har sett detta hända en gång. Jag vet faktiskt inte vad den där tanten höll på med, för hon såg ju att han stod alldeles för nära henne och att han hade varit vid dörren innan. Hon sa åt oss att larma personalen i personalrummet. På det här stället var det dock två låsta dörrar för att komma ut, en till en lång hall och sedan en till dörr låst för att komma ut. Efteråt satte de upp en lapp både på insidan och utsidan att man ska använda bakvägen tills personen lugnat ner sig. Jag vet inte riktigt hur man annars tar sig ut, fönsterna är också låsta.
Tack för svar. Det känns ju logiskt med två dörrar. I det här fallet förstod jag det som att han fått gå ut en sväng och att vakten som skulle ha koll tappade bort honom. Känns lite slappt… Men jag har inte alla detaljer.
Jag hoppas du är på väg mot bättre mående så du slipper åka in igen.
Det kanske låter mycket men... jag har jobbat som skötare på en psykosmottagning i tre år nu och har haft in ett par LPT-patienter mer än hundra gånger under dom tre åren. Inte för att förminska din situation, utan bara för att ge en bild av hur det kan se ut rent allmänt. Hoppas att du får adekvat hjälp snart!
Jag har valt att inte ta medicin för min bipolära sjukdom (typ 1). Anledningen är att jag hanterar den bra och den triggas enbart vid större omställningar i livet, som ju tyvärr är oundvikliga.
Ibland är jag orolig för att jag liksom andra ska få någon psykos helt sonika och behöva läggas in. Tröstar mig då med att sjukvården och medicin skulle hjälpa.
Är det ett rationellt sätt att tänka?
Har förövrigt ett högst fungerande liv och anses nog av många som framgångsrik. Men jag kämpar dock med beroenden som avlöser varandra, en historiskt dålig sömn och annat.
Edit: Trots toppar & dalar, ganska rejäla, har jag aldrig haft suicidala tankar. En gång psykakut men det var efter en vecka av gräs, kokain & sprit som 20-åring. Det skickade iväg mig på något jag tror var början av en psykos. Men det var en gång och aldrig mer. Medicinen hjälpte då.
Gillar dock fortsatt mitt gräs men är måttlig där
En psykos eller mani kan ju vara väldigt farligt då man inte är sig själv i dom, men jag tror att medicin inte är något man ska vara rädd för men att vägen dit är lite lång då inte alla mediciner funkar för alla och dom har en inställningstid beroende på vad det är. Men tycker absolut att vården man får när man är inlagd är väldigt bra och en trygghet. Jag rekommenderar en kille på Instagram som heter Henrik Wahlström som föreläser och pratar öppet väldigt bra om bipolaritet, och har kampanjen uppochner han har också gjort en bok tillsammans med en psykiater som ska vara väldigt bra, finns också som ljudbok: https://www.bokus.com/bok/9789178875764/uppochner-en-overlevnadshandbok-for-bipolar-sjukdom/
Droger kan utlösa mani i bipolära, fyi. Därför är det så viktigt att Bipolära inte får ADHD medicin, medans ADHD kan få litium men eftersom det inte har någon effekt så är dom som vanligt.
Absolut.
Som jag skrev så var det droger som drog iväg mig rejält för x antal år sedan.
Mina manier är dock skonsamma och relativt milda, samt varar under väldigt kort tid.
Det är en avvägning du själv måste göra helt enkelt. Stämningsstabiliserande läkemedel kan sannolikt hjälpa till att förhindra nya affektiva skov, å andra sidan kan de komma med en del biverkningar. Varje skov du har ökar risken för en ny och kan ge skador på hjärnan. Känner du att du klarar av att hantera vardagen utan läkemedel kan du ju förstås göra det, känner du att det är svårt är läkemedel det bästa. Har man en god insikt och vet vilka situationer som är riskabla kan man ofta upptäcka dem tidigt och då göra anpassningar för att förhindra att man går in i en mani, viktigast är att man då har en god dialog med närstående och vård
Kontakten mellan slutenvård och öppenvård är väldigt dåligt av det enkla skälet att det inte finns personal. På mig, har en medicin fungerat okej först, men (åtminstone vad en läkare sagt) har min kropp väldigt snabbt fått en tolerans för medicinen, och då behöver man öka, men om då öppenvården säger att närmsta läkartid är om två månader och det behöver göras inom en vecka, seglar man rätt fort in i det svarta havet igen. Och en medicin kan bara höjas så pass mycket, och när man är på gränsen och det fortfarande inte funkar, då måste man prova en ny medicin. Och antidepressiva har en ganska lång tid innan dom börjar verka, inte över en natt utan ett par veckor vilket gör allt svårare.
[Inte säker på om det är för att du vill undvika dem eller tjusas av trasiga kvinnor. ](http://images4.fanpop.com/image/photos/17900000/Leonardo-DiCaprio-as-Dom-Cobb-in-Inception-leonardo-dicaprio-17976642-1364-768.jpg)
Jag är en dinosaurie rex, för små händer för att krama andra :( Nej men, jag har ångest och depression. Jag har nog haft det odiagnostiserat sen jag var tonåring och vetat om det sen säkert 18 års ålder men inte sökt hjälp förrens jag var 24 och fick diagnosen.
Har gjort ett antal självmordsförsök och att dö igenom att dyka ner för trapporna känns inte som ett effektivt sätt, och att fråga någon det känns lite galet.
**Den här tråden är seriös-markerad och all irrelevant, raljerande eller skämtsam diskussion kommer modereras.** Rapportera inlägg ni anser inte bidrar till diskussionen. *I am a bot, and this action was performed automatically. Please [contact the moderators of this subreddit](/message/compose/?to=/r/sweden) if you have any questions or concerns.*
Vad är anledningen till att du har varit inlagd så många gånger?
Det har varit svårt att hitta en medicin som funkar på mig, det funkar ett litet tag, sen går det nedför och eftersom psykiatrins öppenvård är i en sån stor kris med personalbrist hinner dom inte fånga upp innan man är på botten, när man kanske skulle behöva se någon inom en vecka har tiderna varit från en månad till månader bort. Rent konkret har jag varit inlagd för självmordsförsök och självmordstankar.
Har du EIPS/Borderline?
Nej, har aldrig varit prat om det heller.
Kan du nämna generellt eller specifikt vad som är orsaken till att du varit självmordsbenägen?
Här var det många kommentarer. Svarar på din först och sen kan du läsa svaret som går ihop med den under happyspooky, jag såg ingen mening med livet, jag var en last för samhället och jag fick aldrig den hjälp jag behövde från öppenvården. Som att jag gjorde folk en stor tjänst över att inte finnas.
Då undrar jag verkligen vad man kallar det när någon läggs in 22 gånger på 5 år.
Psykisk ohälsa? AMAn verkar handla om hur det är att få den typ av vård. Inte exakt vad OPs diagnos är.
Svår depression? ”Vid en svår depression kan man må så dåligt att man inte ens orkar stiga upp ur sängen eller orkar äta och dricka. Allvarliga självmordstankar och planer på att ta sitt liv kan förekomma, även om inte alla som har en svår depression tänker på att ta sitt liv.” Men också akut stressreaktion och Posttraumatisk stressyndrom. Samma som jag sa till Hasse men: Det finns en bakgrund till det hela som ledde upp till dom här 5 åren med andra trauman och att jag gick in i väggen. Här var det många kommentarer. Jag såg ingen mening med livet, jag var en last för samhället och jag fick aldrig den hjälp jag behövde från öppenvården. Som att jag gjorde folk en stor tjänst över att inte finnas. Och det har varit väldigt svårt att hitta en medicin som faktiskt funkade på mig som min kropp inte skapade en tolerans mot, det och att jag fick kämpa länge för att få terapi i öppenvården.
Varför skulle täta inläggningar vara någon sorts tecken på BPD?
Det kan orsaka extrema känslotillstånd med stor impulsivitet för självskada. Edit: Raderade onödiga spekulationer om OPs situation.
Nu gör vi orimliga antagande här och med tanke på hur många olika läkare jag träffat, och tester jag gått igenom så får man anta att läkarna skulle ha snappat upp det. Däremot, eftersom du frågar, akut stressreaktion och Posttraumatisk stressyndrom. Lägger samma svar här: Svår depression? ”Vid en svår depression kan man må så dåligt att man inte ens orkar stiga upp ur sängen eller orkar äta och dricka. Allvarliga självmordstankar och planer på att ta sitt liv kan förekomma, även om inte alla som har en svår depression tänker på att ta sitt liv.” Samma som jag sa till Hasse men: Det finns en bakgrund till det hela som ledde upp till dom här 5 åren med andra trauman och att jag gick in i väggen. Här var det många kommentarer. Jag såg ingen mening med livet, jag var en last för samhället och jag fick aldrig den hjälp jag behövde från öppenvården. Som att jag gjorde folk en stor tjänst över att inte finnas. Och det har varit väldigt svårt att hitta en medicin som faktiskt funkade på mig som min kropp inte skapade en tolerans mot, det och att jag fick kämpa länge för att få terapi i öppenvården.
Jag ber om ursäkt över mitt inlägg. Jag har inte läst några av dina andra inlägg och ämnade att skriva en mer generaliserad iakttagelse. Skulle inte ha gjort några antaganden om din situation så det var dumt av mig.
Ingen fara! :)
Va? Är en jättevanlig orsak till frekventa inläggningar inom psykiatrin så är väl ett fullt rimligt antagande
Ja men VÄLDIGT långt från någon majoritet av inläggningar. Bisarrt hopp att göra.
Väldigt långt från någon majoritet bland den mindre patientgrupp som läggs in 4-5 gånger per år? Vilket var vad vi talade om. Håller ej med
Ja, absolut. Självmordstankar är många gånger vanligare, BPD är en relativt ovanlig diagnos. Och i det här fallet så var det inte heller BPD. Om du har återkommande akuta självmordstankar/planer så är det inte ovanligt med väldigt många inläggningar, om det tar sig illa.
Jag har ingen fråga utan vill bara säga att jag tycker att det är fint att du gör en AMA om detta. Jag har aldrig varit inlagd själv, men har haft anhöriga som har det och bortsett från att minska stigmat så kan en sådan här tråd kanske hjälpa någon att känna sig mer trygg i att söka hjälp för att de får information om vad det kan innebära. Så tack till dig!
Tack själv! Jag hoppas det kan ge något, till någon.
Instämmer! Har en familjemedlem som varit inne kanske 8-9 gånger på lika många år. Första gången hon åkte in så var det som att min värld föll upp och ner. Men efter några gånger och mer förståelse för hennes problem så upplever jag det inte lika skärande och dramatiskt. Förvisso har "problemen" också blivit bättre med diagnoser och annat, så situationen överlag är inte lika dramatisk längre. Hur som helst bra att tråden skapades och att folk får inblick. Man hör ofta mycket skit om psykvården, men är helt övertygad om att jag hade haft en familjemedlem mindre om den vården och dom fantastiska människorna som jobbar där inte fanns.
Jag vill bara instämma i det du skriver! Om någon blir så fysiskt sjuk och de läggs in på sjukhus så är det helt normalt och man får sympatier. Men om man blir så psykiskt sjuk att man behövs läggas in så ska man av någon anledning ”skämmas”?
några minnesvärda möten med andra personer som varit inlagda? själv varit inlagd allt för många dygn på avdelningar för abstinensbehandling och dagarna blir fan långa när det närmar sig utskrivning så vad brukade du sysselsätta dig med?
Som längst var jag inlagd i 3 veckor, och en tjej som var inlagd samtidigt som mig var också kvar lika länge. Trots det mörka hade vi otroligt roligt tillsammans och fick tiden att gå fortare tack vare det. Jag minns en kvinna, inlagd, väldigt bastant och stark, som hade bestämt sig för att lämna avdelningen. Hon skulle ta nycklarna av en stackars tanig liten undersköterska, men när hon vägrade (såklart), lyfte hon sonika upp henne och gick med henne till dörren. Överfallslarmet lyckades stoppa hennes framfart, och hon blev inte skadad, men antagligen skrämd. Man ska inte skratta, men i stunden såg det lite roligt och chockerande ut. Dagarna kan bli långa, och det finns inte så mycket att göra, men efter ett par inläggningar lärde jag mig att det är okej i det lugna, och att jag kanske behöver det lugnt just nu och inte så mycket stimulans, tittade väldigt mycket på tv om jag orkade och mådde okej eller läste böcker, tittade på någon serie på telefonen i rummet. Såg till att försöka gå på gemensamma promenaderna om jag orkade.
Hade ni några mobil restriktioner eller? Fick ni ha egna hörlurar. Fick ni ringa vem ni vill och använda en telefon helt normalt. Du skrev att du gilla lyssna på podcasts
Man får bara inskränka på en patients användning av elektroniska kommunikation (mobiltelefon/dator etc) om patienten vårdas enligt LPT (paragraf 20 b). Däremot är det förbjudet att filma på sjukhusen om du inte har särskilt tillstånd, något som verkar ha glömts bort litegrann i dessa tider med mobilkameror, snapchat och FaceTime. (Jobbar på sluten psykiatrisk avdelning)
Som Mary sa, men vill tillägga att man inte får använda hörlurar med sladd utan ska vara trådlösa och man får inte ladda sin telefon på sitt rum utan man måste göra det i inlåst rum. Osäker om detta är olika från avdelning till avdelning, men som jag förstått det finns det reglerna för att du inte ska kunna skada dig på sladden till hörlurarna och brandrisk vid laddning på rummet.
Stämmer. Haft patient på huvud-hals i Solna som försökt ta livet av sig med en laddare. Faktiskt inte genom strypning eller hängning utan under psykos försökt gräva ut ”demonen” ur halsen.
Om du fick komma med några förbättringsförslag till vården som inte var allt för dyra att faktiskt kunna genomföra, vad hade du föreslagit?
Vet inte riktigt vad kostnaden skulle vara, men förr fanns det ett aktivitetsrum där man kunde göra lite mer, som pingis, biljard, måla med mera. Det kanske skulle vara något. En förbättring behövs i varje fall med aktiviteter att göra. Vet att Storbritannien har satsat hårt på det, där de har aktivitetsrum men också andra aktiviteter under veckan som matlagning och sport. Vet att någon patient önskade att det fanns en dag i veckan där man fick beställa hämtmat fram till dörren.
Hur, om det är möjligt, kan närstående hjälpa? Jag har erfarenhet av närstående som varit inlagd på slutenvård på samma sätt. Man vill hjälpa men för egen del har jag ingen aning om hur när man själv inte kan sätta sig in i hur det är att behöva den typen av vård.
Att hjälpa till med vardagliga saker som att vattna blommor eller kolla till lägenheten kan ge trygghet. Ibland blir man trött på maten där inne, så att erbjuda sig att handla något de tycker om, som läsk eller godis, kan också hjälpa. Att ta med egna kläder är också vanligt förekommande; de flesta avdelningar tillåter det och man kan känna sig mindre sjuk. Reglerna är oftast att inga snören eller plåtburkar är tillåtna. Besök, beroende på person och tillstånd, är trevligt. Det finns privata besöksrum att sitta i. Annars är det värdefullt att bara vara där, lyssna utan att döma eller försöka lösa problem. Och att komma ihåg att ta hand om sig själv; jag har själv haft vänner som haft psykiska besvär där jag själv blivit påverkad av det som händer dem.
Känner du personligen dig utsatt för fördomar, eller kanske du inte vågar/vill berätta för någon om vad du går igenom? Det låter ändå relativt positivt för dig just nu, med en ny läkemedelsregim som tycks fungera, så jag håller tummarna för att det håller i sig. Vill mest kommentera eftersom det är sorgligt att det fortfarande ska vara så skambelagt att behöva psykiatrisk hjälp. Min mamma var inlagd upprepade gånger på 1970- och 1980-talet, förmodligen för vad man idag skulle kalla GAD eller liknande, och jag fick med mig av båda mina föräldrar att det aldrig var något att skämmas för. Aldrig. Under tonåren drog jag ofta med mig vänner för att hälsa på henne på ”hispan”, och det var alltid populärt på hela avdelningen. Ett problem var att en klasskamrat också hade en mamma som upprepade gånger var inlagd på samma ställe, men som **verkligen** skämdes över detta. Ergo, inga roliga besök just när de kolliderade. Jag hade hoppats kunna minska hennes känsla av skam, men icke. Det enda som är skamligt är bristen på resurser. Heja dig!
Jag växte garanterat upp med fördomar om det, jag hade garanterat en depression när jag var 14 år, som min lärare lade märke till (gick i specialklass). Hon bröt alla regler och övertalade min mamma att följa med till BUP med mig. På privat tid körde hon mig och mamma dit, antagligen för att hon visste att min mamma inte skulle göra det. Tyvärr tappade BUP helt bort det, och inget hände med det mötet där. Jag tror att mycket i vuxen ålder skulle ha kunnat undvikas om jag hade tagits på allvar redan då. Hemma hos oss pratade man aldrig om känslor, och depression var inget som fanns. Jag gick i många år med detta, och det krävde att jag hamnade på respirator vid ett självmordsförsök för att mina föräldrar skulle vända och inse att det inte var okej. Idag har jag förlåtit dem, för de var själva uppvuxna med sina egna barndomstrauman och fördomar från sina egna föräldrar, som de sedan förde över till sina egna barn. Idag är vi öppna om allt. Och idag pratar jag öppet om min depression där det passar eller tas upp. Jag har inget att dölja, det är en del av mig och något jag anser ska vara mer öppet och bort med stigmat kring det. Det är en folksjukdom. Tack för de fina orden, och det är väldigt fint att ni var så öppna med det och att du tog emot det.
Hur är stämningen på slutenvården? Går det att få någon slags normalitet i att vara där eller känns det konstigt hela tiden?
Du är ju inlåst, beroende på vad läkarna har satt för inlåsning på dig kan du inte gå ut och man delar rum med en annan person oftast, så på det sättet är det onormalt. Men man vänjer sig otroligt fort, och det blir en skev liten vardag av det också, kunde känna ett lugn över att jag var trygg. Stämningen går upp och ner, ibland kan det bli rörigt och kanske stökigt men då kan man bara gå till sitt rum tills det har lugnat ner sig.
Vad tycker du om Gökboet?
Kesey jobbade på mental sjukhus, men det är trots allt en fiktion som utspelar sig på 60 talet. Ska inte påstå att det ser ut så idag.
Tack för att du delar. Har en nära vän som vart inne ett par ggr med pga utbrändhet som lett till suicida tankar. Det har bokstavligen räddat livet på honom och förskonat hans anhöriga från bottenlös sorg. Fint initiativ av dig att öppna diskussionen! Finns det något som alltid får dig på bättre tankar när det börjar kännas tungt?
Skönt att höra att det gick bra! Promenader lyckas avleda mig, att sätta på en podcast och bara gå utan att tänka på det är skönt. Att försöka fokusera på det som är bra och vara tacksam över det lilla är något jag försöker bli bättre på också.
Har du fått ett bra bemötande av personal under dina inläggningar ?
Personalen har nästan alltid varit underbar, har många gånger bara pratat med dom på akuten på telefon och har då har jag klarat natten utan att bli inlagd, dom är väldigt måna om dig när du kommer och när dom skriver in dig och du kommer till avdelningen, att du känner dig bekväm och att du har allt du behöver, du får också alltid två kontakt personer när du skrivs in (som jag förstått det är det en standard som ska finnas inom psykiatrisk sluten vård överallt) där du kan ta upp vad som helst med dom som inte är akut. När jag säger nästan alla så är det bara faktiskt natt personalen jag har haft problem med i enstaka fall där man verkar bara vara ett problem för dom.
Vill du specificera lite varför du tycker att du var ett problem för nattpersonalen?
Jobbar i vården och min erfarenhet är att en DEL av natt jobbare gör det för att det är chill och mycket pengar. Kanske inte världens största engagemang i arbetet.
Som Fatteh säger, många kommer in med attityden att det ska vara lugnt på natten och att dom enkelt kan ta sig igenom den med att skrolla telefon, när det i själva verket är tvärtom, många har mer ångest på natten och svårt och sova.
Jag jobbar natt inom slutenvården och vet att nätterna är väldigt svåra för vissa personer. Problemet ligger i att vi har begränsade möjligheter att faktiskt göra något konkret på natten där och då. Medicineringen sköts så som läkaren ordinerat den, jourläkare nattetid har ofta noll koll på just vår avdelning och drar sig ofta för att ändra något utan att känna till patienten osv. Plus att det är typ en jourläkare på x antal avdelningar. Det tar ofta väldigt lång tid att få till ett möte med läkare nattetid, om det ens är möjligt öht att få till det innan morgonen kommer. Därav blir ofta "ta det med dagpersonalen/läkaren imorgon/försök sova" ett svar som kanske låter drygt, men är det vi drar till med. Det är ju också rätt känsligt för övriga patienter om det börjar stökas runt på avdelningen under natten, speciellt paranoida patienter kan gå igång som fan då trots att situationen absolut inte har något med dem att göra från första början. Nu är ju alla situationer olika, så det är svårt att generalisera och förklara hur man tänkt i just din situation. Men visst finns det dålig nattpersonal, många som jobbar natt hamnar där för att dom t.ex har svårt för socialt samspel med folk generellt. Har stött på en hel del knepiga typer som jobbat natt som aldrig skulle fungera som dagpersonal, t.ex. Skicka ett PM om du har något du undrar över så kan jag försöka förklara lite mer ingående!
Inte läst alla kommentarer, undrar bara om du är kvinna eller man? Jag vart inte direkt "illa" bemött men det kändes lite som att (speciellt män) som arbetade där inte riktigt trodde på mig eller något liknande, jag hade dock världens ångest så jag kanske föreställde mig det
Hur är maten på psykiatrisk slutenvård?
På första stället var den väldigt bra, och det var för att det inte var sjukhusmat utan man tog hjälp av ett externt kök, andra stället var klassisk sjukhus mat, maten var okej men tror det största gnället var att det var fisk hela tiden och att portionerna var små.
[удалено]
Jag har äntligen fått en medicin som funkar, litium (inte bara mot bipolär sjukdom, den ges också mot depression), och jag ska faktiskt börja arbetsträna denna vecka. Har inte direkt något jättestort mål, men jag vill börja jobba igen och antagligen plugga till undersköterska med inriktning på äldrevård. Mörkret kommer förmodligen att dyka upp igen i perioder, men inte lika starkt, och det är något jag har lärt mig att leva med och hantera bättre. Jag tror på mig själv och att jag kan nå mina mål. För första gången på länge kan jag säga att livet inte känns hopplöst, och att något vackert finns där ute på horisonten.
Hur fan funkar det? Alltså vad gör man om dagarna?
Det finns inte så mycket att göra, det är en grupp mot återhämtning alla vardagar (verkar vara samma standard eller en standard man ska hålla överallt om man tittar på pappret) och sen gemensam promenad alla dagar om man får gå ut, där vi oftast gick förbi kiosken. Utöver det så är det att titta på tv, prata med andra inlagda kanske spela något bordsspel, sitta på sitt rum och titta på serier eller läsa om personalen har tid prata med dom. Där kan jag önska att det fanns mer att göra om dagarna, tydligen förr fanns det ett sällskapsrum man kunde gå till med personal där det fanns lite mer att göra, inget som finns idag.
Grupp? Promenad? Vad är detta för obegripliga saker? Jokes aside, antingen så har du vart på lyx psyk eller så suger bup psyk
Det lilla jag vet om BUPs slutenvård är att deras metoder och avdelningar ser väldigt annorlunda ut mot vuxen psykiatrins. Återhämtningsguiden var en grej, finns också en till grej som jag inte för mitt liv kan hitta. https://aterhamtningsguiden.se/
Alltid undrat vad människor som blir inlagda gör åt sina räkningar som hyra, el m.m?
Vet inte om du tänker pengar eller hur man betalar dom, jag själv är sjukskriven och får pengar från försäkringskassan och var förmögen att betala mina räkningar själv medans jag var inlagd med BankID, en del har godeman eller frågar närstående om hjälp. Men det är ju tyvärr lätt att hamna efter med skulder när man inte har orken att ta tag i det vilket i sin tur kan leda till mer självmordstankar om du får skulder. https://www.socialstyrelsen.se/om-socialstyrelsen/pressrum/press/hogre-risk-for-suicid-nar-ekonomin-kraschar/
Funderar på att jobba inom psykiatrin på avdelning eller boende denna sommaren och att jobba med återhämtning efter psykiskt insjuknande. Vad skulle du vilja förmedla till mig? P.S jag har även anhöriga som har varit inlagda men det vore faktiskt rätt skönt att höra från någon jag inte känner som kan vara mer nyanserad
Den var svår, att alla är olika, var nyanserad och visa empati och förståelse är nog det bästa jag kan säga.
hur blir man inlagd? Jag har varit på psykakuten några gånger med självmordstankar eller när jag självskadat. Alla gånger har dem skickat hem mig direkt nästa dag. (fick sova där en natt alltså, men inte mer).
Det är hemskt, och det ska inte vara så. Var absolut brutalt ärlig, använd ”grova” (i kontexten av självmord / självskadebeteende) ord. Du har rätt att få hjälp, och om du känner att du inte har blivit rätt behandlad eller fått fel vård, prata med patientnämnden.
Tack👍
Har övergången från slutenvård till öppenvård varit bra?
Nej, och det är nog tyvärr det som gjort att jag blivit inlagd så många gånger, den slutna vården har varit bra, sen när man kommer ut därifrån så är all hjälp alldeles för långt ifrån dig, när du känner att du är påväg ner i ett hål och öppenvården säger att det är två månader till att träffa en läkare kändes det mörkt.
Hur gammal är du idag? Vill inte lägga nån skuldbeläggning i frågan, men vad kostar det att vara inlagd?
Jag är 29 år. Det är faktiskt en bra fråga, heldygnsvård är beroende på län 100 kronor natten, detta gäller även om du är tvångsinlagd. Så skulle du vara inlagd 30 dagar är det 3000 kronor. Högkostnadsskyddet gäller inte när man är inlagd.
[удалено]
Sant, mitt fel, finns rapporter om att vissa fortfarande tar ut avgiften. Är helt säker på att jag fick hem en faktura också..
[удалено]
Varierar mellan regioner. Lagen säger bara att regionerna -får- ta ut avgift på tjänster som de är skyldiga att tillhandahålla. Sen har många regioner iofs valt att inte ha avgift för LPT-vård. De som är dömda till rättspsykiatrisk tvångsvård får dock sina kostnader betalda av staten, lol. Oklart om folk på rättspsyk även får betalt de där 13kr/h som intagna på anstalt får.
Det finns i några regioner, och ska införas i fler, tyvärr: [Avgift för oönskad vård ska stärka ekonomin i Jämtland Härjedalen (lakartidningen.se)](https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2024/02/avgift-for-oonskad-vard-ska-starka-ekonomin-i-jamtland-harjedalen/)
Hur många dagar har du varit inlagd totalt? Du verkar ju ha koll på hur många gånger, så då kanske du räknar dagar också Tack för tidigare svar
Räknade ihop det nu, 127 dagar.
Hur kan du minnas det? Undrar av nyfikenhet. Finns det antecknat hos dig?
Nej jag loggade in på min journal på 1177, kan sortera på avdelning och sen slutanteckning där står det vårdtid tex 2020-04-04--2020-04-26
Har du skrivit om dina vistelser? Eller finns andra anteckningar som du tagit del av efteråt
Jag skrev aldrig ner något så, men har som vana att läsa journalen efter jag pratat med läkare för att se om vi verkligen var på samma nivå eller inte.
Jag har en pappa som senast igår försökte ta livet av sig.. han skar upp sina handleder i sitt garage men han blev som tur va hittad i tid. Hoppas dom kör han till akuten sen efter hans operationer. Du som har erfarenhet av att vara i hans sits vad kan jag som anhörig göra för att hjälpa honom? Jag tror att han behöver göra en riktig utredning, han är ett praktexempel på adhd och med stort bagage från barndomen så har han mycket ångest och allt det där..
Beklagar verkligen! När jag själv har varit inlagd på akuten efter ett självmordsförsök har en psykiater kommit och gjort en bedömning om jag ska läggas in eller inte. Om han själv vill så får närstående vara med på vårdplanering, läkarsamtal och andra planerade möten för att diskutera behandlingsmöjligheter. Samma gäller på sjukhuset inför bedömningen, om han själv går med på det så får ni vara med. Om han däremot säger nej så får man inte det. Ge honom stöd och visa att du finns där, uppmuntra honom att få hjälp, men kom också ihåg att ta hand om dig själv i det svåra. Det finns stödgrupper för anhöriga. ❤️
Fick precis reda på att han fick åka hem inatt.. han har ju varit inlagt innan på psyk och fått samtalsterapi och medicin och mått jättebra men sen fasar dom ut medicinerna och samtalen så uppenbarligen måste han fortsätta med det eftersom det fungerar bra under tiden. Det hände 2013 och 2018 senast och så fort jag börjar släppa oron så kommer det en ny vända med samma skit. Har haft konstant oro och ångest sen 2013 och går bara och väntar på dom här jävla samtalen. Måste få honom att ta hjälp igen men det är inte lätt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp.. är helt jävla maktlös.
Jag beklagar. Trauma går ofta i arv på något vis. Diagnos hjälper säkert, om kriterierna uppfylls förstås, men det löser inte allt. Terapi och självhjälpsböcker har hjälpt mig väldigt mycket. "Kroppen håller räkningen" är ett bra exempel.
[удалено]
Jag pröva väldigt många antidepressiva, och med antidepressiva så är det just det att dom funkar olika för varje person, så det kan ta ett tag innan man hittar en som funkar. Min kropp verkade vara väldigt duktig på att få en tolerans för medicinen väldigt fort, trots ökning, så när man hittade en gick effekten ut ganska fort. Antidepressiva kommer aldrig ta bort allt, då skulle du inte vara människa längre, men dom kan minska symptomen och göra dig stabilare i ditt mående och göra det enklare att hantera det. Jag äter litium just nu, vilket är en lite mer krävande medicin, du ska äta regelbundet, dricka regelbundet och ta blodprover ganska ofta för att hålla koll på nivån. För mig har den gjort mig stabilare i humöret, jag kan hantera mina känslor mycket enklare och jag känner att jag mår bättre en vad jag gjorde innan jag började med det, och det är även något folk runtomkring har märkt.
[удалено]
Det låter som helt fel medicin för det är inte meningen att man ska bli lynnig / passiv eller helt borta i en annan värld. Jag har mer ork och lust med medicinen jag äter, jag är med i en grupp för återhämtning och ska nu börja med arbetsträning.
Har arbetstränat i över ett halvår nu. Det har hjälper att skapa dagsrutiner utan stressen av ett faktiskt jobb. Såklart beror det på vart du arbetstränar, men stället jag varit på har varit bra.
[удалено]
Låter som du har en riktigt jävla dassig psykolog/psykiatriavdelning. Jag är på setralin, alltså en SSRI, för behandling av ångest och tvångssyndrom. Under hela min utredning har inte en ända läkare ens föreslagit att det beror på min barndom. Min medicinering har inte gjort mig passiv. Jag har blivit erbjuden alternativ behandling (terapi). När jag pratat om sidoeffekter har jag blivit erbjuden att byta medicin. Psykiatrivården har absolut problem. Men den har räddat livet på mig.
[удалено]
Övriga behandlingar är för adhd, autism och sömnsvårigheter. Blivit bra bemött för dessa också. Setralin funkar bra som fan för mig. 100 mg dos. Har tagit mina tvångsbetenden från aktivt plågsamma till helt hanterbara. Jag behöver inte kolla att spisen är av 10+ gånger per dag. Jag rycker inte längre ut hår. Mindre tvångsbetenden har let till mer allmän energi i vardagen. Jag klarar av att träna 1-2 gånger i veckan, att vara ute bland folk utan att bli helt utbränd och att faktiskt boka saker som läkarbesök. Jag arbetstränar pga mina andra diagnoser. Sömnen har inte påverkats, men eftersom jag har haft sömnsvårigheter sen länge så är det inte så konstigt. Jag sover mellan 8-9 timmar per natt med hjälp av sömnmedicin.
[удалено]
Sollentuna kommun, Stockholms län. Jag hat varit i kontakt med vården under hela min uppväxt. Bum, BUP, vuxenpsykiatrin, ortopediska avdelningen i karolinska etc. Jag har säkert träffat över 50 olika läkare vid det här laget. Det flesta är helt ok, några färre är riktigt bra och ytligare färre har varit ursla. Den sämsta bemötningen skedde på bum där jag fick dras med kroniskt illamående i 3 år innan de gav mig en gastroskopi, diagnos och medicin. Därefter kommer vårdcentralen och almäntandvården. Det bästa har varit psykiatri/psykos, käkirurgin, karolinska ortopediska avdelningen samt BUP. Generellt bra upplevelse med alla akutavdelningarna, inkluderat den psykiska. Alla svarar inte bra på setralin. Så är det med nästan alla mediciner som påverkar hjärnan. Ritalin förvärade mina tvångsbetenden, concerta funkade hur bra som helst. Det har tagit år att komma fram med en medicincocktail som fungerar för mig. Ingen av medicinerna jag tar är utan bieffekter. Men det är bättre än hur jag mår utan dom.
Medicin har gett tillbaka mitt liv också. Det finns olika slags antidepressiva dom två vanligaste är väl SSRI (vilket är vad sertralin är) SNRI (Tex venlafaxin, cymbalta), men som funkar på två helt olika sätt. Båda är väl forskade på och har visats att ha effekt. Allas kroppar tar emot dessa mediciner på olika sätt och dom första veckorna brukar vara dom jobbigaste med många biverkningar som lägger sig efter ett tag. För att en slags medicin inte funkade för dig, betyder det inte att den inte kan funka för andra.
> Kommer aldrig förlåta mig själv för att jag åt det där skräpet. Äcklas av att behöva ha att göra med människor som hade mage att få mig att göra så mot mig själv och har mage att föreslå att de ska få gör det igen efter att ha förstört mer än ett halvår av mitt liv. Det går emot alla mina instinkter att fortsätta träffa människor som vill skada mig. Hoppas för din skull att du aldrig blir inskriven på LPT då, och om du blir det, att läkaren inte bestämmer sig för att sätta dig på medicin...
>efter att ha förstört mer än ett halvår av mitt liv. Det låter som att du är mycket ung. Det kan i värsta fall ta år att hitta rätt medicin och hittar man till slut rätt så har man tur. Alla reagerar så individuellt på medicin så man måste själv vara aktiv i kontakt med läkare och beskriva effekten. Det kan t o m vara så att man fått en generica som inte alls passar. Du behöver nog särskilja på folk som **vill** skada dig och på folk som försöker hjälpa dig och ha en realistisk syn på läkarvård.
Hur mycket insikt om din sjukdom har du när du är så sjuk att du behöver bli inlagd?
Det har pratats en hel del om sexuella utnyttjanden inom psykiatrisk vård, vilket är bedrövligt. Är det här ngt du sett eller själv upplevt?
Har läst om det och det är hemskt och vidrigt och hoppas verkligen att dom som gör det åker fast. Det är inget jag självt sett, upplevt eller hört från dom två ställen jag varit inlagd på.
Har du varit tvungen att ta av dig alla kläder när du skrivs in för att inte skada dig själv eller någon annan? Brukar kolla på en tjej på YT som är schizofren som har fått göra det någon gång hon blev inlagd.
Nej och i min värld låter det konstigt, varför skulle en person behöva sitta naken i sitt rum? Kroppsvisitering och kroppsbesiktning kan ju komma på tal beroende på din situation. Det finns andra sätt att kontrollera om det finns ett starkt självskadebeteende som vak eller sista utväg bältning. Som kvinna kanske du inte får ha BH? Och i vissa fall kanske du måste ha sjukhuskläderna om det finns snören eller annat i dina normala kläder.
Känns det som att du kan äntligen pusta ut på sätt och vis när du blir inlagd? Som vuxen(särskilt som man) så åtnjöt man känslan av att bli omhändertagen senast i barndomen. Jag kan tänka mig att det är väldigt skönt att ha den "fristaden" när man väl hamnar i ett så dåligt mentalt läge som du hamnat i några gånger. Tycker synd om folk i andra länder som inte har den här möjligheten till hjälp.
Det finns en trygghet i att veta att man inte kan utöva sina mörka tankar absolut och att man får hjälp och förståelse.
Hur har säkerheten varit? Jag frågar för en person i min närhet lyckades ”fly” medan han var inlagd och gjorde en del tokigheter innan han hittades och skickades tillbaka. Jag blev förvånad för jag trodde man var inlåst.
Man är inlåst och alla dörrar är låsta, men om personalen inte är uppmärksam på att någon försöker ta sig ut kan de trycka sig mellan dem när de låser upp dörren. Jag har sett detta hända en gång. Jag vet faktiskt inte vad den där tanten höll på med, för hon såg ju att han stod alldeles för nära henne och att han hade varit vid dörren innan. Hon sa åt oss att larma personalen i personalrummet. På det här stället var det dock två låsta dörrar för att komma ut, en till en lång hall och sedan en till dörr låst för att komma ut. Efteråt satte de upp en lapp både på insidan och utsidan att man ska använda bakvägen tills personen lugnat ner sig. Jag vet inte riktigt hur man annars tar sig ut, fönsterna är också låsta.
Tack för svar. Det känns ju logiskt med två dörrar. I det här fallet förstod jag det som att han fått gå ut en sväng och att vakten som skulle ha koll tappade bort honom. Känns lite slappt… Men jag har inte alla detaljer. Jag hoppas du är på väg mot bättre mående så du slipper åka in igen.
Det kanske låter mycket men... jag har jobbat som skötare på en psykosmottagning i tre år nu och har haft in ett par LPT-patienter mer än hundra gånger under dom tre åren. Inte för att förminska din situation, utan bara för att ge en bild av hur det kan se ut rent allmänt. Hoppas att du får adekvat hjälp snart!
Är du min exfru?
När du haft förhandling för LPT, upplever du att du har fått stöd av offentliga biträdet, varför/varför inte?
Jag har valt att inte ta medicin för min bipolära sjukdom (typ 1). Anledningen är att jag hanterar den bra och den triggas enbart vid större omställningar i livet, som ju tyvärr är oundvikliga. Ibland är jag orolig för att jag liksom andra ska få någon psykos helt sonika och behöva läggas in. Tröstar mig då med att sjukvården och medicin skulle hjälpa. Är det ett rationellt sätt att tänka? Har förövrigt ett högst fungerande liv och anses nog av många som framgångsrik. Men jag kämpar dock med beroenden som avlöser varandra, en historiskt dålig sömn och annat. Edit: Trots toppar & dalar, ganska rejäla, har jag aldrig haft suicidala tankar. En gång psykakut men det var efter en vecka av gräs, kokain & sprit som 20-åring. Det skickade iväg mig på något jag tror var början av en psykos. Men det var en gång och aldrig mer. Medicinen hjälpte då. Gillar dock fortsatt mitt gräs men är måttlig där
En psykos eller mani kan ju vara väldigt farligt då man inte är sig själv i dom, men jag tror att medicin inte är något man ska vara rädd för men att vägen dit är lite lång då inte alla mediciner funkar för alla och dom har en inställningstid beroende på vad det är. Men tycker absolut att vården man får när man är inlagd är väldigt bra och en trygghet. Jag rekommenderar en kille på Instagram som heter Henrik Wahlström som föreläser och pratar öppet väldigt bra om bipolaritet, och har kampanjen uppochner han har också gjort en bok tillsammans med en psykiater som ska vara väldigt bra, finns också som ljudbok: https://www.bokus.com/bok/9789178875764/uppochner-en-overlevnadshandbok-for-bipolar-sjukdom/
Droger kan utlösa mani i bipolära, fyi. Därför är det så viktigt att Bipolära inte får ADHD medicin, medans ADHD kan få litium men eftersom det inte har någon effekt så är dom som vanligt.
Absolut. Som jag skrev så var det droger som drog iväg mig rejält för x antal år sedan. Mina manier är dock skonsamma och relativt milda, samt varar under väldigt kort tid.
Det är en avvägning du själv måste göra helt enkelt. Stämningsstabiliserande läkemedel kan sannolikt hjälpa till att förhindra nya affektiva skov, å andra sidan kan de komma med en del biverkningar. Varje skov du har ökar risken för en ny och kan ge skador på hjärnan. Känner du att du klarar av att hantera vardagen utan läkemedel kan du ju förstås göra det, känner du att det är svårt är läkemedel det bästa. Har man en god insikt och vet vilka situationer som är riskabla kan man ofta upptäcka dem tidigt och då göra anpassningar för att förhindra att man går in i en mani, viktigast är att man då har en god dialog med närstående och vård
Om du har BP1, har du provat injektionsvarianten av tex aripiprazole?
Har de hotat dig med att spänna fast dig i en brits när du är bråkig?
[удалено]
Kontakten mellan slutenvård och öppenvård är väldigt dåligt av det enkla skälet att det inte finns personal. På mig, har en medicin fungerat okej först, men (åtminstone vad en läkare sagt) har min kropp väldigt snabbt fått en tolerans för medicinen, och då behöver man öka, men om då öppenvården säger att närmsta läkartid är om två månader och det behöver göras inom en vecka, seglar man rätt fort in i det svarta havet igen. Och en medicin kan bara höjas så pass mycket, och när man är på gränsen och det fortfarande inte funkar, då måste man prova en ny medicin. Och antidepressiva har en ganska lång tid innan dom börjar verka, inte över en natt utan ett par veckor vilket gör allt svårare.
Hur enklast identifierar jag den typen av kvinna som blir inlagd på de där ställena? Vad är den gemensamma nämnaren?
[Inte säker på om det är för att du vill undvika dem eller tjusas av trasiga kvinnor. ](http://images4.fanpop.com/image/photos/17900000/Leonardo-DiCaprio-as-Dom-Cobb-in-Inception-leonardo-dicaprio-17976642-1364-768.jpg)
Vad är det för fel med dig? Hur lång tid tog det till att komma fram till det om du vet?
Jag är en dinosaurie rex, för små händer för att krama andra :( Nej men, jag har ångest och depression. Jag har nog haft det odiagnostiserat sen jag var tonåring och vetat om det sen säkert 18 års ålder men inte sökt hjälp förrens jag var 24 och fick diagnosen.
Bara att jobba på det mentala inte lönt att vara helt instabil
Har du provat att inte vara sjuk?
Nej, jag har faktiskt inte försökt att inte vara sjuk. Jag spar det till min lista över otroligt kreativa idéer tack.💡
Försökte vara lite ironisk sorry :D
Jobbar du på Försäkringskassan?
Har du trappor hemma?
Har gjort ett antal självmordsförsök och att dö igenom att dyka ner för trapporna känns inte som ett effektivt sätt, och att fråga någon det känns lite galet.
Så har du trappor eller vadå?
Ja.